Hotell frukosten där jag fann mig själv.

Inköpen för våren 2011 är över. Alla dessa visningar, fester, modebloggare, och möten har nåt mot sitt slut. Nu knyter vi ihop säcken för denna gången och lever i ett vakum tills Januari nästa år, då det åter igen börjar surras värre en ett getingbo om höstens trender. Det är ungefär då inbjudningarna börjar rulla in och snacket börjar igen, Mode-bloggar-tjejen tar ledigt från skolan och drar ner till Berlin och bränner studiebidraget för att skriva om det "nya-fräcka-trendiga-heta" och förhoppningsvis får hon kanske en liten, liten utmärkelse i någon utav ALLA dessa prisutdelningar råder, som mest handlar om inbördes beundran. Sen börjar snacket " Vem kommer att ha den värsta festen?, vem kommer att supa mest?, vem skickar den fetaste inbjudan till den fetaste visningen, vem har den största hatten, och den tokigaste kavajen" Detta är inget nytt, det är såhär det är, men det uppenbarades YT-terligare när jag satt under min hotellfrukost på kanske Köpenhamns sämsta och billigaste "hotell" under modeveckan i sommras.

Jag kom fram sent och hade kört långt och på vägen ner hade jag stängt Båstadsbutiken för säsongen. Det hade hunnit mörkna och den halv-trasiga neonskylten i rosa som lyste "Hotell" som hade sin storhetstid 1984, var egentligen det finaste på hela hotellet. Det var helt folktomt och luktade gammal rök och unket i lobbyn och mitt rum var så litet att jag fick stå på toaletten för att duscha, det fanns nämligen två kranar på handfatet, då den en gick till duschen ovanför handfataet och den andra till händerna, allt inom en halv kvadrat. Men det spelade ingen roll för jag visste att det var det enda vi hade råd med, ska vi vara med så får man ta det man får.

När jag kom ner till "frukostbuffén" som mest skulle handla om torrt smörrebröd och pulver kaffe så fick jag en chock utan dess like. Jag möttes utav en folksvärm och ett oljud som inte gick att tyda, jag flackade sådär osäkert med blicken över rummet för att att sedan slå mig ner vid ett bord och bara tittade, där satt en Italienare, med en tröja så tajt att navel luddet stack fram, och till höger om mig satt en behagligt fet, men hunkig journalist som skrek på bred syd amerikansk accent i sin mobiltelefon " I love the scandies, the R all bloody hotties up here, lad" Det var tyskar, fransmän, spanjorer och svenskar, framför allt svenskar, svenskar som bara väntar på att få se det senaste i modeväg från det stora modemonstret. Alla är uppklädda till hakan med det senaste glittret. Och alla dessa gäster bodde skit, enbart för att kunna ha råd att spegla sig i glansen utav den stora härliga ytligheten.

Det var någonstans här som allt uppenbarades, jag satt och skrattade för mig själv åt alla andra missöden, och smuttade på mitt kaffe, då det plötsligt slog mig.. Vad fan är det som skiljer mig själv från dom? Jag är ju precis likadan? Vad fan håller jag på med.. Det är såhär världen min värld ser ut och as matter a fact. Jag älskar ju det här!!

Men nu är det över för den här gången, införsäljningen för spring 2011 kommer aldrig komma tillbaka, handlarna har lagt sina ordrar och företagen har stängt igen böckerna. Nu bara vi väntar på att ytligheterna ska komma till butik om sisådär 6 månader. Det stora monstret har gått och lagt sig och jag saknar det redan.. /Adam.